IR är kraftfull men inte ett mirakel botemedel. Begränsningarna avgör hur man använder IR-sensorer — Och hur man försvarar sig mot det:
- Ingen intervallinformation. En passiv IR-sensor mäter endast riktning (azimuth/elevation). Avstånd kräver en laser-rangefinder, triangulering eller kinematisk rankning. Enbart för en brandkontroll är IR inte tillräckligt.Målförvärv och spårning genom IR).
- Väderberoende. Regn, dimma, moln, snö och hög luftfuktighet absorberar och scatter IR starkt. Utbudet kan falla från tiotals kilometer (torr, kall luft) till hundratals meter (nära dimma). Radar har mycket mindre problem med detta.
- atmosfärisk dämpning och termisk kontrast. Också utanför nederbörd: damm, rök och värmeflickor (scintillation) försämrar bilden. Och ett mål med samma temperatur som dess bakgrund (termisk crossover, särskilt runt soluppgången / uppsättningen) försvinner nästan.
- Motåtgärder är relativt enkla. Flares (hot sham targets), IR-jammers (DIRCM: modulerad laser som förblindar eller vilseleder sökaren), avgaskylning och skärmning, IR-pressning färg och kamouflage och rökridåer med IR-aktiva partiklar.
- Sol- och miljöreflektioner. Solen, solreflektionen på moln eller vatten och varma bakgrunder kan distrahera äldre Seekers och mätta sensorer.
- Kylning krävs för högsta prestanda. Känsliga MWIR-detektorer måste vara kryogent kylda (~77 K); detta tar tid (cool-down), energi och underhåll. Okylda LWIR-sensorer finns där, men mindre känsliga.
EW relevans
Duelllogiken: Eftersom IR är passivt kan målet inte höra det ses. — IR-användaren vet dock inte om sensorn har målet "fast" utan sitt eget aktiva steg (laserintervall). IR-seeker {\ flare/DIRCM-tävlingen är en klassisk EW-cykel: bättre seders (tvåfärg, bildbehandling) mot bättre motåtgärder.